Vår nya vardag.

Ja, hur är då livet med två hundar där den ena har en fraktur?
“Bökigt” är svaret.

Det känns som att båda mina dårar är ensamma i det här. Ebrah har ingen lekkamrat och tycker fruktansvärt synd om sig. Första dagarna tyckte hon att livet var otroligt eländigt. Jag försökte förklara att det inte var henne det var synd om, men det förstod hon inte riktigt. Aysu, ja hon får ju knappt röra sig…

Jag hade inte blivit förvånad om Aysu fått så mycket överskottsenergi att hon blivit jobbig. Jag hade inte blivit förvånad om hon försökt ta av sig gipset, börjat bråka i koppel eller vad som helst som inte är helt lämpligt.

Hon är van vid att gå åtminstone 1½ timme varje dag och springa lös med Ebrah i princip dagligen. Nu får hon gå 5 minuter åt gången, 4-8 gånger per dag och inomhus ska hon vila konstant. (Jag försöker gå så sällan som möjligt, eftersom det är omöjligt att hålla henne helt stilla inomhus) För att hon ändå ska komma ut lite så ger vi oss iväg med bilen ibland. Då får hundarna ligga bak i bilen och titta på allt runtomkring, känna friskluften osv. Då kan Aysu få gå 5 minuter, sedan vila en timme och därefter gå 5 minuter innan vi åker hem igen.

Det här accepterar hon hur bra som helst. Hon behöver inte ens tratt/munkorg, gipset får sitta kvar ändå. Hon lyssnar fint när jag säger åt henne att stanna så att jag kan lyfta henne upp/ner vid sängen eller bilen. Hon låter mig i vanlig ordning hantera henne hur som helst och försöker inte ens busa med Ebrah. De sista dagarna har hon dock börjat bråka vid promenaderna. Jag tror att hon fattat att hon får gå in efter att hon kissat, så hon vägrar många gånger. Hon har också börjat vägra att gå ut på gräsmattor, igen. Lite oklart varför hon ogillar dem. Men sådant “bråk” är ändå väldigt lätthanterligt med tanke på hur det skulle kunna vara.

Jag får varje dag klura ut lämpligaste tidpunkten för att lämna Aysu hemma, sedan ge henne lite tuggpinnar och gå ut med Ebrah. Jag försöker komma på de mest effektiva sätten för att ge Ebrah motion. Det har blivit två cykelturer, en joggingrunda, en träff med brorsan (som hon inte ville leka med) och två vilodagar.

Imorgon ska Aysu röntgas igen och antingen bli av med bandaget eller få ett nytt (beroende på röntgenresultat). Har vi tur behöver de ha henne på djursjukhuset så länge att jag hinner motionera Ebrah under tiden…

Vi längtar verkligen efter en bandagefri Aysu, och en Aysu som får röra sig lite mer igen!

Och justja, jag får ta dubbla rastningsrundor ibland, för att verkligen få dem att kissa. Dessutom måste jag konstant hålla koll på vad Aysu gör så att inte hennes gips fastnar i massor av saker, tex i något täcke som hon bäddar med. Risken är inte direkt obefintlig…