Det som inte får hända, det hände.

Hittills har det här året gått bra. Jag har fått ett nytt, riktigt bra jobb. Hundarna har mått utmärkt, Ebrah har tagit sin licens och tävlat några gånger med fantastiska resultat, Aysu kvalade till EM… Därför var turen tvungen att vända, eller hur?

För en vecka sedan var det dags för lure coursing igen. Jag gick med en liten förhoppning om fler fina resultat, för det vore otroligt kul om hundarna kunde kvala till EM nästa år, då går det i Danmark och vi skulle ha möjlighet att åka.

Ebrah sprang sitt lopp, allt såg kanonfint ut precis som vanligt. Det blev dags för Aysus lopp. Solen kom fram, Aysu var pepp. Jag tänkte att det skulle bli underbart att se henne springa igen…

Redan i andra eller tredje kurvan gick det åt helvete. Efter att ha granskat de foton som finns från tävlingen kan vi nog vara ganska säkra på att Aysu hamnade över trissan i marken (en järnklump som linan går runt) och inte fick med sig tassen ordentligt. Hon gick omkull, slog knät i marken rejält, försökte springa vidare men kunde inte. Loppet bröts, jag sprang fram till henne och då la hon sig på marken. Jag fick bära henne av banan, kände på knät och kände direkt att saker som borde sitta fast, de satt inte fast…

Funktionärer och andra hundägare på tävlingen var fantastiskt hjälpsamma. Aysu fick direkt smärtstillande av en veterinär på plats, sedan blev det till att åka i ilfart mot Strömsholm som var det närmsta djursjukhuset. Redan i bilen skickade jag ett sms till “vår” fysioterapeut och berättade om läget, bad om hjälp. Hon svarade snabbt.

Röntgenplåt togs och det visade sig att patellan (knäskålen) splittrats. Det hela såg mycket illa ut och veterinären som tog emot oss försökte vänligt säga att avlivning kunde vara ett alternativ i sådana här lägen.

Jag vägrade. De tidigare diskussionerna med fysioterapeuten snurrade i bakhuvudet. Vi har diskuterat frakturer, vad som gör att det många gånger blir tokigt med rehab efteråt och hur man kan göra istället. Jag vet att Aysu har bra läkkött. Jag har ett ganska rejält tilltaget sparkonto. Vi bestämde att Aysu skulle opereras nästa dag när specialister var på plats igen.

Dagen efter ringde specialistläkaren mig. Jag vet inte hans namn, men han var mycket trevlig och förklarade lugnt och pedagogiskt hur läget var. Operationen hade gått bra, men de hade inte kunnat sätta in stift eller liknande, istället har hon en stödskena och rejält gips.

I tisdags fick jag hämta henne. Hon hade varit mycket snäll under söndagen och måndagen, men på tisdagen varit mest tjurig och dessutom matvägrat! När hon kom till mig så kröp hon upp i mitt knä så gott hon kunde, jag lyfte upp henne. Sedan satt hon och lutade sig mot mig med huvudet på min axel, vägrade röra sig en millimeter.

Väl hemma igen förvandlades hon åter igen till det glada matvrak hon alltid är. Jag fick ledigt från jobbet onsdag, torsdag och fredag. Under de dagarna har jag tagit tempen på Aysu många gånger. Jag har burit henne ut till gräsmattan, låtit henne gå där i någon minut innan jag burit in henne igen. Hon får mediciner och kosttillskott. Hon kämpar på och blir jätteglad för varje sekund hon får vara utomhus.

I fredags bytte vi bandaget för första gången. Allt såg bra ut och Aysu uppförde sig exemplariskt. Om en vecka är det dags igen och då ska även röntgenbilder tas. Veckan därefter börjar vi med rehab.

Jag vet fortfarande inte hur bra Aysu kommer kunna bli. Jag hoppas, hoppas, hoppas att hon ska bli bra nog att springa igen, att hon ska kunna leva ett så aktivt liv som hon behöver för att må mentalt bra. Lyckas det, då har hon ju förhoppningsvis minst 6 år kvar att leva. Men vi tar en dag i taget, med sikte på nästa steg i behandlingar och rehab…

Älskade, älskade Aysu… Det var ju inte alls såhär det skulle gå…

Advertisements
This entry was posted in Vardagen. Bookmark the permalink.

5 Responses to Det som inte får hända, det hände.

  1. Petra says:

    Åh, vad hemskt att läsa. 😥 Men samtidigt är jag helt övertygad om att hon kommer klara sig allra bäst hos dig. Du har sån himla bra hand om dina hundar.
    Jag håller tummarna för er att hon ska komma tillbaka helt återställd efter rehab! ❤

  2. Ia says:

    Hoppas också!

  3. Anita says:

    Oj vilken otur ni haft.
    Du är rätt person för att få ordning på Aysu. Håller både tummar och tår.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s