Nu har jag provat att springa med hundarna igen! Minusgrader och snö den här gången, men det var det även första gången jag sprang med Ebrah och då var hon ju hysteriskt glad. Förhoppningen var att hon skulle vara lika glad den här gången.
Jag har tänkte lite på hur det var förra gången vi gav oss ut, när hon inte ville dra. Jag tror att hon inte gillar när selen går så långt bak på kroppen som hennes dragsele gör, eller så gillar hon inte att banden på den är så breda. Hur som helst gjorde det att jag den här gången testade med hennes stora vinthundssele. Det blir inte allt för tokig belastning i den heller faktiskt.
Vi började med en vanlig promenad, därefter blev det 3,2km springandes.
Ebrah sprang före hela tiden nu, men travade mestadels. Hon drog en del, men det var först när Aysu blev pepp på att springa som de satte fart ordentligt. Jäklar vilken fart vi fick då! Tyvärr var jag tvungen att avbryta det ganska snabbt eftersom Ebrah efter ca 100 meter ville hoppa rakt ut i skogen… Aysu, ja hon sprang mest i lugn takt bredvid mig som väntat.
Det tog i alla fall 23 minuter för oss att komma runt. Då stannade vi en miljard gånger för att ta bort snöklumpar från tassarna och saktade ner ett flertal gånger för att ta oss lugnt förbi andra människor. (av respekt för dem vill jag inte springa i full fart med hundarna långt före. Det känns dumt på många sätt)
Jag tippar på att det kan bli bra det här, när snön är borta och hundarna är lite mer införstådda med att de faktiskt får springa i full fart. Och justja. Hundförarbältet från Hurtta? Underbart bekvämt! Usla bensnören och dålig ficka, men så skönt, stadigt och med ett så snällt och jämnt tryck att det inte ens känns att hundarna drar. Det enda som märks är att det blir lättare att springa. I love it.
Guldsaluki 