Vi lyckades! :D

Ja, det kräver en smiley i rubriken, trots att jag vanligtvis håller mig borta från smileys i bloggen. Egentligen vill jag slänga in en hel hög av smileys, alla tänkbara glada varianter på sådana som finns. Ändå hade det inte räckt till för att beskriva hur glad jag är nu (inte heller hur trött jag är, men så blir det efter en lång dag).

Visst kändes det galet att vakna innan soluppgången och åka iväg för att tävla rallylydnad. Förväntningarna var, som nämnts tidigare, extremt låga.

Väl på plats fick vi en bra plats för buren. Det visade sig också att banan var en sådan som borde passa oss bra. Jag utnyttjade som vanligt varje sekund av banvandringen och kände mig sedan ganska lugn ändå.

Ebrah var först ut av mina två. Precis som jag misstänkte så hade hon fokus på allt annat än mig idag. Det var roliga dofter, roliga skyltar, roliga hundar runt banan, roliga koner, roliga människor… Det kändes som om hon for runt som en tornado med nosen i backen, men på något vis tog vi oss ändå genom banan.

Aysu var inte alls glad i början av dagen, tyckte att alla andra hundar var läskiga och än en gång var jag glad åt att ha en bur till henne. När hon suttit där en stund, fått fundera lite, blivit rastad en gång, fått leka lite i en lugn del av hallen och vilat lite till i buren, då var hon faktiskt avslappnad.

Tyvärr var det väldigt(!) trångt där vi skulle gå in på banan, så jag kunde inte på något vis peppa igång henne utanför banan som jag brukar, vi stod mest stilla och hoppades på att inte bli översprungna… Därför fick vi inte heller någon bra start, hon var inte med mig utan nosade också runt en del.

På något vis lyckades jag fånga upp situationen och efter skylt nr 2 fick vi bara avdrag vid ett moment, vilket var för ett sträckt koppel. (åter igen, jag hatar koppel)

Eftersom jag inte ville höra funktionärerna säga “Först de som inte riktigt lyckats…” i kombination med Ebrahs namn (funktionärer tenderar att tro att allt förutom kvalificerande resultat är ett misslyckande) så valde jag att packa bilen vid prisutdelningen. Bilpackningen var klar samtidigt som prisutdelningen och då gick jag för att hämta mina protokoll.

Där och då fick jag en liten chock. Hade jag verkligen fått rätt papper? 80 poäng för Aysu! Tredje kvalificerande! Herregud vad jag kämpat för det. Vi har kämpat, jag har drömt, jag har klurat och funderat och hittat olika metoder för att ge min underbara saluki chansen att visa hur bra hon är. I åtminstone 5 år har jag drömt om någon form av lydnadsmerit på en saluki, och nu plötsligt är det verklighet. Jag grät gläjdetårar halva vägen hem i bilen…

Väl hemma var det dags för nästa chock. Jag hade tolkat Ebrahs protokoll som att hon fick någonstans över 30 poäng. Så var det inte. Jag hade kollat på minuspoängen… 61 poäng fick hon, och det är utan tvekan mer än förväntat!

Kort sagt känns det här som en underbar tävlingsdag och jag är nu extremt(!) peppad att kolla upp framtida tävlingar, göra seriösa träningsplaneringar och kämpa för bättre resultat. En sak är dock säker: nästa gång Aysu tävlar, då blir det i fortsättningsklass. Jösses. Vilken grej.