Äntligen. 11 dagar efter att Aysu skadade sig så kändes det lämpligt att ta bort stygnen. Eller ja, “lämpligt” är en underdrift, det kändes helt nödvändigt. Igår började hon ge sig på stygnen som hon annars ignorerat fullständigt. Under natten till idag började hon plötsligt skrika, utan tvekan på grund av sitt ben. Hon har sedan sett lite smått besvärad ut hela dagen, men har inte reagerat det minsta när jag tryckt på själva såret.
Jag började med att ta bort de stygn som satt där såret såg som bäst ut, drog lite försiktigt i huden för att se att det verkligen var läkt ordentligt. Sedan fortsatte jag lugnt och noga tills alla 9 stygn var borta. Aysu låg avslappnat på sida i min säng och såg faktiskt ut att uppskatta det hela. Jag tror att stygnen hade börjat klia en hel del.
Hon kommer få gå kopplad och med lätt skydd på benet några dagar till, för säkerhets skull, men det känns bra att hon är av med stygnen nu i alla fall. Om en liten stund ska vi ta en rastningsrunda hem till min mor. Hoppas för allt i världen att det går bra… Jag kan ju inte låta bli att vara lite nervös trots allt.
Guldsaluki 