Vår nya vardag.

Ja, hur är då livet med två hundar där den ena har en fraktur?
“Bökigt” är svaret.

Det känns som att båda mina dårar är ensamma i det här. Ebrah har ingen lekkamrat och tycker fruktansvärt synd om sig. Första dagarna tyckte hon att livet var otroligt eländigt. Jag försökte förklara att det inte var henne det var synd om, men det förstod hon inte riktigt. Aysu, ja hon får ju knappt röra sig…

Jag hade inte blivit förvånad om Aysu fått så mycket överskottsenergi att hon blivit jobbig. Jag hade inte blivit förvånad om hon försökt ta av sig gipset, börjat bråka i koppel eller vad som helst som inte är helt lämpligt.

Hon är van vid att gå åtminstone 1½ timme varje dag och springa lös med Ebrah i princip dagligen. Nu får hon gå 5 minuter åt gången, 4-8 gånger per dag och inomhus ska hon vila konstant. (Jag försöker gå så sällan som möjligt, eftersom det är omöjligt att hålla henne helt stilla inomhus) För att hon ändå ska komma ut lite så ger vi oss iväg med bilen ibland. Då får hundarna ligga bak i bilen och titta på allt runtomkring, känna friskluften osv. Då kan Aysu få gå 5 minuter, sedan vila en timme och därefter gå 5 minuter innan vi åker hem igen.

Det här accepterar hon hur bra som helst. Hon behöver inte ens tratt/munkorg, gipset får sitta kvar ändå. Hon lyssnar fint när jag säger åt henne att stanna så att jag kan lyfta henne upp/ner vid sängen eller bilen. Hon låter mig i vanlig ordning hantera henne hur som helst och försöker inte ens busa med Ebrah. De sista dagarna har hon dock börjat bråka vid promenaderna. Jag tror att hon fattat att hon får gå in efter att hon kissat, så hon vägrar många gånger. Hon har också börjat vägra att gå ut på gräsmattor, igen. Lite oklart varför hon ogillar dem. Men sådant “bråk” är ändå väldigt lätthanterligt med tanke på hur det skulle kunna vara.

Jag får varje dag klura ut lämpligaste tidpunkten för att lämna Aysu hemma, sedan ge henne lite tuggpinnar och gå ut med Ebrah. Jag försöker komma på de mest effektiva sätten för att ge Ebrah motion. Det har blivit två cykelturer, en joggingrunda, en träff med brorsan (som hon inte ville leka med) och två vilodagar.

Imorgon ska Aysu röntgas igen och antingen bli av med bandaget eller få ett nytt (beroende på röntgenresultat). Har vi tur behöver de ha henne på djursjukhuset så länge att jag hinner motionera Ebrah under tiden…

Vi längtar verkligen efter en bandagefri Aysu, och en Aysu som får röra sig lite mer igen!

Och justja, jag får ta dubbla rastningsrundor ibland, för att verkligen få dem att kissa. Dessutom måste jag konstant hålla koll på vad Aysu gör så att inte hennes gips fastnar i massor av saker, tex i något täcke som hon bäddar med. Risken är inte direkt obefintlig…

Posted in Hundhälsa, Vardagen | Leave a comment

Det som inte får hända, det hände.

Hittills har det här året gått bra. Jag har fått ett nytt, riktigt bra jobb. Hundarna har mått utmärkt, Ebrah har tagit sin licens och tävlat några gånger med fantastiska resultat, Aysu kvalade till EM… Därför var turen tvungen att vända, eller hur?

För en vecka sedan var det dags för lure coursing igen. Jag gick med en liten förhoppning om fler fina resultat, för det vore otroligt kul om hundarna kunde kvala till EM nästa år, då går det i Danmark och vi skulle ha möjlighet att åka.

Ebrah sprang sitt lopp, allt såg kanonfint ut precis som vanligt. Det blev dags för Aysus lopp. Solen kom fram, Aysu var pepp. Jag tänkte att det skulle bli underbart att se henne springa igen…

Redan i andra eller tredje kurvan gick det åt helvete. Efter att ha granskat de foton som finns från tävlingen kan vi nog vara ganska säkra på att Aysu hamnade över trissan i marken (en järnklump som linan går runt) och inte fick med sig tassen ordentligt. Hon gick omkull, slog knät i marken rejält, försökte springa vidare men kunde inte. Loppet bröts, jag sprang fram till henne och då la hon sig på marken. Jag fick bära henne av banan, kände på knät och kände direkt att saker som borde sitta fast, de satt inte fast…

Funktionärer och andra hundägare på tävlingen var fantastiskt hjälpsamma. Aysu fick direkt smärtstillande av en veterinär på plats, sedan blev det till att åka i ilfart mot Strömsholm som var det närmsta djursjukhuset. Redan i bilen skickade jag ett sms till “vår” fysioterapeut och berättade om läget, bad om hjälp. Hon svarade snabbt.

Röntgenplåt togs och det visade sig att patellan (knäskålen) splittrats. Det hela såg mycket illa ut och veterinären som tog emot oss försökte vänligt säga att avlivning kunde vara ett alternativ i sådana här lägen.

Jag vägrade. De tidigare diskussionerna med fysioterapeuten snurrade i bakhuvudet. Vi har diskuterat frakturer, vad som gör att det många gånger blir tokigt med rehab efteråt och hur man kan göra istället. Jag vet att Aysu har bra läkkött. Jag har ett ganska rejält tilltaget sparkonto. Vi bestämde att Aysu skulle opereras nästa dag när specialister var på plats igen.

Dagen efter ringde specialistläkaren mig. Jag vet inte hans namn, men han var mycket trevlig och förklarade lugnt och pedagogiskt hur läget var. Operationen hade gått bra, men de hade inte kunnat sätta in stift eller liknande, istället har hon en stödskena och rejält gips.

I tisdags fick jag hämta henne. Hon hade varit mycket snäll under söndagen och måndagen, men på tisdagen varit mest tjurig och dessutom matvägrat! När hon kom till mig så kröp hon upp i mitt knä så gott hon kunde, jag lyfte upp henne. Sedan satt hon och lutade sig mot mig med huvudet på min axel, vägrade röra sig en millimeter.

Väl hemma igen förvandlades hon åter igen till det glada matvrak hon alltid är. Jag fick ledigt från jobbet onsdag, torsdag och fredag. Under de dagarna har jag tagit tempen på Aysu många gånger. Jag har burit henne ut till gräsmattan, låtit henne gå där i någon minut innan jag burit in henne igen. Hon får mediciner och kosttillskott. Hon kämpar på och blir jätteglad för varje sekund hon får vara utomhus.

I fredags bytte vi bandaget för första gången. Allt såg bra ut och Aysu uppförde sig exemplariskt. Om en vecka är det dags igen och då ska även röntgenbilder tas. Veckan därefter börjar vi med rehab.

Jag vet fortfarande inte hur bra Aysu kommer kunna bli. Jag hoppas, hoppas, hoppas att hon ska bli bra nog att springa igen, att hon ska kunna leva ett så aktivt liv som hon behöver för att må mentalt bra. Lyckas det, då har hon ju förhoppningsvis minst 6 år kvar att leva. Men vi tar en dag i taget, med sikte på nästa steg i behandlingar och rehab…

Älskade, älskade Aysu… Det var ju inte alls såhär det skulle gå…

Posted in Vardagen | 4 Comments

En liten löprunda.

Nu har jag provat att springa med hundarna igen! Minusgrader och snö den här gången, men det var det även första gången jag sprang med Ebrah och då var hon ju hysteriskt glad. Förhoppningen var att hon skulle vara lika glad den här gången.

Jag har tänkte lite på hur det var förra gången vi gav oss ut, när hon inte ville dra. Jag tror att hon inte gillar när selen går så långt bak på kroppen som hennes dragsele gör, eller så gillar hon inte att banden på den är så breda. Hur som helst gjorde det att jag den här gången testade med hennes stora vinthundssele. Det blir inte allt för tokig belastning i den heller faktiskt.

Vi började med en vanlig promenad, därefter blev det 3,2km springandes.

Ebrah sprang före hela tiden nu, men travade mestadels. Hon drog en del, men det var först när Aysu blev pepp på att springa som de satte fart ordentligt. Jäklar vilken fart vi fick då! Tyvärr var jag tvungen att avbryta det ganska snabbt eftersom Ebrah efter ca 100 meter ville hoppa rakt ut i skogen… Aysu, ja hon sprang mest i lugn takt bredvid mig som väntat.

Det tog i alla fall 23 minuter för oss att komma runt. Då stannade vi en miljard gånger för att ta bort snöklumpar från tassarna och saktade ner ett flertal gånger för att ta oss lugnt förbi andra människor. (av respekt för dem vill jag inte springa i full fart med hundarna långt före. Det känns dumt på många sätt)

Jag tippar på att det kan bli bra det här, när snön är borta och hundarna är lite mer införstådda med att de faktiskt får springa i full fart. Och justja. Hundförarbältet från Hurtta? Underbart bekvämt! Usla bensnören och dålig ficka, men så skönt, stadigt och med ett så snällt och jämnt tryck att det inte ens känns att hundarna drar. Det enda som märks är att det blir lättare att springa. I love it.

Posted in Vardagen | Leave a comment

Snöiga dagar.

Snön kom tillbaka, lagom till att jag började hoppas på en lure coursing-träning. Nu blir det till att åka långt för sådana aktiviteter, men annat var å andra sidan inte att vänta. Det är trots allt vinter nu.

Så, istället för att deppa så försöker vi ha kul i snön! Det är dock lättare sagt än gjort med två hundar som inte är direkt gjorda för vinterklimat.

Under natten till onsdag snöade det massor. Jag och dårarna tog oss ut till vackra fält på onsdagen och tanken var att de skulle få leka ordentligt där. Ebrah var otroligt glad! Aysu däremot, hon frös något extremt även med täcke på. Det blir så när det blåser, trots att det bara var ca 8 minusgrader. När Aysu fryser så vill hon inte röra på sig, inte alls.

Igår åkte vi istället till skogen. Tanken var att vi inte skulle känna av eventuell vind lika mycket. Det gjorde vi inte heller. Trots dubbla (varma) täcken så frös Aysu om hon höll sig för lugn och eftersom Ebrah dog “stora snöklumpsdöden” så sprang hon inte speciellt mycket, började frysa och var allmänt olycklig. När Ebrah får snöklumpar under tassarna blir hon nämligen handikappad. Hon kan inte röra sig, slickar bara på tassarna (vilket ju gör allt värre) och om jag försöker hjälpa henne så skriker hon så in i helvete att mina öron trillar av samtidigt som hon sprattlar så mycket att jag blir rädd att hon ska skada sig själv.

Innan Ebrah dog stora snöklumpsdöden så hann de ändå leka en del, och tur var väl det, för idag är det svinkallt ute. -19 visar termometern och det betyder att hundarna inte får vara lösa samt att vi behöver ett halvt ton kläder på oss under promenaderna. För promenader tar vi ändå! Det gäller bara att klä sig rätt. Det är åtminstone vackert ute nu.

This slideshow requires JavaScript.

Posted in Vardagen | Leave a comment

Årets sista dag (massor av bilder).

Vi vaknade tidigt idag, fast inte så tidigt som planerat. Därefter släpade vi oss ut till bilen (vissa mer motvilligt än andra…) och åkte till skogen med kameran. Först gick vi ett tag i skog, sedan blev det rejält med spring ute på ett öde fält. Totalt gick vi väl ca 5km och sprang.. ja jag vet inte hur mycket de sprang. Jag vet bara att Aysu i början hoppade runt och vrålade för att hon var så extremt busig och pigg, men mot slutet la sig platt på sidan i gräset för att vila. Det säger en hel del.


This slideshow requires JavaScript.

Efter promenaden blev det lunch! Kalkonhals stod på menyn.

En sen, lite längre rastningsrunda. Aysu ville helst gå in och sova igen.

Nu kommer vi vila, spela bingolotto, äta gott och hoppas på en lugn övergång till år 2017.

Gott nytt år på er!

Posted in Vardagen | 3 Comments

Nyårsafton med hund.

Ja, imorgon är det åter igen dags för nyårsafton. Det har faktiskt varit förvånansvärt lugnt med fyrverkerier här i år. Någon enstaka smäll här och där de senaste veckorna, men inget mer än så. Bara en rapport om ungar som kastar fyrverkerigrejs mot andra och det är först ikväll som det börjat smälla mer ordentligt.

Som tur är så är mina hundar helt oberörda. Inte ens när det för några dagar sedan kom en enorm smäll rakt ovanför huvudena på oss så brydde de sig. Eller ja, vi kastade oss alla mot marken av ren reflex, men hundarna avreagerade på någon millisekund. (Värre var det för två barn i närheten som fick panik och började storgråta… Det är inte bara hundar som kan bli negativt påverkade.)

Hur som helst, imorgon tar vi det säkra före det osäkra.

Vi vaknar tidigt, tar en rejäl långpromenad och njuter av fin natur.
Därefter blir det en rejäl måltid. Aysu får en kalkonhals. Ebrah ska få något annat (troligen ett lass kycklingvingar och lite kött av något slag).
Hundarna får sedan vila tills det är dags för en längre rastningsrunda. Den tar jag så sent som jag vågar, men innan det blir mörkt. Därefter blir det bara någon snabbkiss utanför dörren vid behov och vi kommer absolut hålla oss ifrån att gå mellan husen (där förstärks eventuellt fyrverkeriljud).

Hundarna kommer ha på sig rymningssäkra selar och reflexvästar. Får de tråkigt så tränar vi lite rallylydnad eller så tar jag fram någon aktiveringsleksak till dem. Jag har även lagt ut en extra matta i sovrummet och kommer ha något täcke och annan ljuddämpning i fönstret.

Jag själv kommer roa mig med städning, måla i målarböcker, spela bilspel på ipaden, äta gott och spela bingolotto. Förhoppningsvis blir övergången till år 2017 lugn både för oss och alla andra.

Posted in Vardagen | Leave a comment

Min lilla draghund!

Ja, nu har det hunnit gå någon vecka sedan utställningen. Vi åkte dit, Ebrah uppförde sig utmärkt, smakade godisar i alla montrar som erbjöd sådant, fjantade runt i ring och fick ett excellent. Allt gick som det skulle med andra ord!

Vad vi sedan gjort, som är betydligt roligare, det är att testa drag!

Det var egentligen inte planerat. Planen var att åka till Västerås för att vara med på ett turf-event och då promenera runt i en skog. (Turf är en mobilapp där du med gpsens hjälp tar olika zoner/platser. Du får poäng för att du tar zoner och poäng för tiden du har dem, ibland träffar du andra turfare ute och när andra tar dina zoner är det bara att ge sig ut för att ta dem igen, extremt beroendeframkallande!)

Jag är tävlingsmänniska. Ebrah är vild. Jag hade en ordentlig sele på henne och ett hållbart koppel. Eftersom vi skulle hålla på med turf i två timmar och ta så många zoner som det bara gick så var ju en hög hastighet att föredra…

Innan start knöts Ebrahs koppel runt min midja, sedan sprang vi! Jäklar vad vi sprang! Ebrah älskade det hela, låg på som en galning i kopplet men höll sig förvånansvärt nog till stigar och skogsvägar, lyssnade på mina “vänta!” vid zoner eller nedförsbackar… Jag själv, jag skrattade i princip hela tiden. Det var så galet kul och gick så hysteriskt fort! Jag har aldrig, aldrig varit med om något liknande, aldrig någonsin förflyttat mig så snabbt utan motordrivet fordons hjälp. Troligen sprang vi snabbare än vad jag vanligtvis cyklar…

Det här kommer vi utan minsta tvekan att göra fler gånger! Jag behöver bara ordna lite ordentlig dragutrustning. Ebrah har en dragsele, men that’s it.

Hurttas dragbälte ska införskaffas:

Jag är sedan löjligt sugen på att köpa fina dragselar till både Ebrah och Aysu. Jag har en gul och blå Zero DC till Ebrah, som vi fick av en vän. Den dag jag anser mig rik nog att köpa en ny till Ebrah bara för att ha något snyggare så blir det en orange sådan:

Jag ska även mäta Aysu för att se om någon Zero DC kan passa henne. Hon är ju om möjligt ännu märkligare i kroppsbyggnaden än Ebrah… En grön hade varit utmärkt till henne!

Sedan ska vi “bara” ha någon typ av lina också. Jag kommer börja med ett vanligt koppel, men när vi hunnit bli vana och vet vad vi behöver, då ska något mer riktigt köpas.

Produktbilderna kommer från www.dogmania.se, min absoluta favoritbutik på nätet. Snart ska det storshoppas… (Hundarna ska även få lite tugg och kanske någon leksak)

Posted in Vardagen | 2 Comments